Det svenska musikundret har en folkskollärare att tacka för mycket. Stikkan Anderson var kompositören och skivbolagsdirektören som bland annat gjorde ABBA stora med sitt musikbolag Polar Music. Utan att bry sig om att delar av musiksverige såg honom som sin värsta fiende kom han att ändra hur hela den svenska musikindustrin fungerade.
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Stig Anderson föddes 1931 och växte upp i Hova i Västergötland med sin ensamstående mamma Ester. Uppväxten var knaper och Stig började göra egna affärer redan som ungdom. Han samlade gödsel åt bönder, drev kiosk vid idrottsplatsen och extraknäckte i diversehandeln. Samtidigt var musiken ett stort intresse. Med en gitarr i hand, som han fått av sin mor i 15-årspresent och efter att tagit en brevkurs i gitarrspelande, började han uppträda med visor och delta i lokalrevyer. När han uppträdde i folkparkerna gjorde han det under artistnamnet Stikkan, ett namn som satte sig.
Men musiken var ett osäkert yrke. Stikkan, som bara gått sexårig folkskola och sedan jobbat på olika sätt, bestämde sig sent i tonåren för att läsa till folkskollärare. Ett yrke var bra att ha.
Han fortsatte ändå att skriva melodier och skicka in dom till musikförlag, i förhoppning att de skulle köpa låtarna och spela in dem med någon av sina artister. Lite förenklat var det så musikbranschen såg ut: musikförlagen tog emot låtar och gillade de låten fick någon av de artister som hade kontrakt med dom sjunga in dom, för att sen ges ut på skiva, kanske spelas i radio och även uppträda med.
Och 1951, när han var 20 år, fick Stikkan sin första melodi publicerad, Tivedshambo. Det gav mersmak: han fortsatte att komponera och skriva texter, och översatte även utländska låtar. Nu uppträdde han inte längre själv, men fortsatte att skicka runt låtarna till andra förlag och även direkt till de artister som var stora nog att bestämma vilka låtar de ville göra.
Stig Andersson, Svenskt porträttarkiv.
Samtidigt jobbade Stikkan nu som heltid som lärare i Aspudden i södra Stockholm. Musiken var inget han kunde försörja sig på.
Men sen blev några av hans låtar stora framgångar, som Vi hänger me’ (Sveriges låt för fotbolls-VM 1958) och Är du kär i mig ännu, Klas-Göran? som blev en stor hit med Lill-Babs efter att hon sjöng den i kvällsprogrammet Hylands Hörna, på den enda tv-kanal som Sverige hade då. Låten klättrade till toppen av den svenska listan och sålde guld i alla de nordiska länderna.
Till slut bestämde sig Stikkan för att lämna läraryrket och helt ägna sig åt musiken. Intäkterna från de låtar som slagit fick bli startkapitalet för det nya livet. Han startade 1960 det egna musikförlaget Sweden Music och 1963 skivbolaget Polar Music.
Det började gå bra nu. På Svensktoppen, det radioprogram som i praktiken var det enda topplisteprogram som fanns, hade Stikkan 1967 fem texter med och 1971 hade han ett tag skrivit sex av tio låtar.
När Stikkan börjar slå igenom hade den kommersiella musiken i Sverige en lång men brokig historia. Vid seklets början var det revyartister som Ernst Rolf och Karl Gerhard som fick sina sånger populära bland den breda publiken. I de nya fenomenen radio och skivspelare hördes smörsångare som Sven-Olof Sandberg sjunga musik av Jules Sylvain. Povel Ramel blev populär via turnéer och radio. Och sedan 1930-talet uppträdde många av tidens stora svenska artister i folkparker runt om i landet. Här dansade folk till dåtidens trallvänligaste schlagerlåtar.
Men det var först nu på 1960-talet som populärmusiken fick sitt stora kommersiella genombrott. Flera faktorer spelade roll. Dels började en modern ungdomskultur ta form, där unga syntes i offentligheten på ett sätt som inte skett förut. Transistorradion drev på lyssnandet och grammofonen drev skivförsäljningen. Och i Sveriges Radios två kanaler, som var de enda radiokanalerna som fanns bortsett från piratradiokanaler, började populärmusik släppas in på allvar. Rent musikaliskt började även en ny sorts popmusik göras, som både utvecklades från och konkurrerade med den tidigare schlagermusiken.
Det fanns alltså både en tradition och en affärsöppning att bygga på för Stikkan, som ju kunde skriva låtar och driva affär. Hans satsning byggde på att göra en mer professionell industri av musikbranschen. Låtskrivare, artister och musikförlag hade tidigare jobbat mer hantverksmässigt, där någon skrivit musiken, någon annan spelat in det, ett separat bolag skött rättigheterna och ytterligare ett tagit hand om distribution. Under 1960-talet byggde Stikkan upp ett bolag som kunde stå för allt i musikväg, från rena idéer till färdiga texter och melodier, vidare till inspelning till lansering. Polar Music blev ett bolag som kunde göra allt inom musikbranschen.
Stikkan Andersson, odaterad, Centrum för Näringslivshistoria
Även om det var artisterna med sina låtar som fick den största uppmärksamheten så drev Stikkan sitt bolag med ett vakande öga över rättigheterna till det som gjorts. Att äga rättigheterna till musiken såg han som en nyckel till fortsatt framgång. Han köpte även systematiskt upp svenska musikförlag och rättigheter till utländska melodier. Och han höll låtskrivartalangen i gång genom att ofta själv skriva svenska texter till dem; i slutändan skulle han skriva cirka 3 000 texter och även stå för 1 100 egna kompositioner.
I media började man beskriva det som ”Stikkan Andersons schlagerfabrik” – och i efterhand kan det ses som födseln för den svenska kommersiella musikindustrin.
Men det var en utveckling som också skapade en motreaktion i branschen. Under 1970-talets början uppstod en alternativ musikrörelse som inte ville förknippas med populärmusiken. Den kallades för den progressiva musikrörelsen – eller proggen, kort och gott.
Proggarna tog strid med kommersiell pop generellt och med Stikkan Anderson specifikt. Till del speglade det här musikkriget det rådande samhällsklimatet. En generellt sett vänlig syn på industriell utveckling krockade med en antikapitalistisk rörelse, som fötts ur de studentrevolter och politiska vänstervindar som blåst under 1960-talet. Kampen beskrevs som att den stod mellan kommers och mer ädla ideal, mellan ungdomlig energi och äldres konservatism – och den syntes tydligt i proggens motstånd mot populärmusiken.
Medan proggbandet Fria Proteatern skrev sånger med namn som ”Vi skyddsombud kräver vetorätt” fortsatte Stikkan skriva låtar som ”Ditt leende är som solsken”. Och i debatten tog Stikkan plats. Han hördes och syntes i media. Och fortsatte att utvidga sin musikverksamhet. Han byggde upp ett nätverk av internationella kompositörer och musikbolag, främst i Europa och USA, där man kunde byta låtar och artistidéer med varandra över gränserna.
Det riktigt stora genombrottet för Stikkan och hans Polargrupp kom lördagen 6 april 1974 då den relativt nya gruppen ABBA vann den europeiska melodifestivalen med låten Waterloo. Låten var skriven av duon Björn Ulvaeus och Benny Andersson tillsammans med Stikkan, som även gav ut ABBA:s musik på Polar Music.
Det var första gången som Sverige vann Eurovision, som tävlingen ju heter idag. Media rapporterade överlag positivt, men den journalistfråga som blivit mest ihågkommen speglar tidsandan väl. Nyhetsprogrammet Rapports reporter frågade nämligen Stikkan varför de kallat melodin för Waterloo? Där dog ju 40 000 människor.
Nästan exakt samtidigt hamnade för övrigt en annan svensk låt högst upp på amerikanska Billboardlistan. Hooked on a feeling med Björn Skifs och hans band Blue Swede var den första artist som någonsin toppat listan. Men medan ABBA blev en världsinstitution är Blue Swede idag en engångshändelse. Björn Skifs förklarade det efteråt med att ”vi hade ingen Stikkan Anderson, någon som såg till att vi bara släppte allt vi hade inbokat och drog i väg.”
Skivomslag med ABBA. Fotografi för Papyrus årsberättelse. Foto Sten Granath, Wezäta.
Medan proggrörelsen fortsatte anklaga Stikkan för att driva en cyniskt schlagerfabrik sjösatte han nu en internationell satsning för ABBA. Hans globala nätverk bidrog till att ABBA kunde ta världen med storm, och Stikkan betraktades länge som ABBA:s femte medlem.
Läser man svensk medias bevakning från den tiden är den mer uppskattande över Stikkans och ABBA:s framgångar än vad som populärt sagts i senare tid, när ABBA:s musik återigen börjat sälja via musikaler och filmer som ”Mama Mia!”. Det blir även tydligt att Stikkan nu slutade att själv skapa musik och istället la all sin energi på Polargruppens expansion.
Med intäkterna från musikrörelsen kunde Stikkan investera i andra verksamheter, till exempel den svenska cykeltillverkaren Monark och det egna investmentbolaget Kuben. Flera år av olika företagsinvesteringar, de flesta misslyckade, följde. År 1983 gav Stikkan ut memoaren ”Den börsnoterade refrängsångaren”. Fattiggrabben från Hova som blev hela Sveriges schlagerkung – och kom att förändra musikbranschens struktur.
Vad hände sen?
1989 sålde Stikkan Anderson musikförlaget till amerikanska Polygram (idag del av Universal Music Group) för 189 miljoner kronor. I köpet ingick inte bara rättigheter till Stikkans egna verk, utan även alla de som han förvärvat genom åren, från musikskapare som Evert Taube, Povel Ramel och Olle Adolphson.
Samma år instiftade han Polarpriset, i syfte att skapa världens största musikpris. Det första Polar Music Prize delades ut 1992 och ges sedan dess årligen till personer, grupper eller institutioner för betydande insatser inom musiken och musiklivet.
Stikkan dog 1997, 66 år gammal, av en hjärtinfarkt. Polarpriset sköts numera av hans dotter Marie Ledin, för övrigt gift med Tomas Ledin, en av de artister Stikkan upptäckte på 1970-talet.
– – –
Text: Bartosz Petryk och Anders Sjöman, Centrum för Näringslivshistoria
– – –
DENNA TEXT INGÅR I ”ENTREPRENÖRER UNDER 150 ÅR”, ETT SAMARBETSPROJEKT MED IVA ENTREPRENÖRSAKADEMIN.
– – –
Mer att läsa
- Klas Gustafson, ”Schlagerkungens krig : Abba och Hoola Bandoola på Stikkan Andersons slagfält” (Alfabeta, 2016)
- Petter Karlsson och Marie Ledin, ”Min pappa hette Stikkan” (Anderson Pocket, 2008)
- Oscar Hedlund, ”Stikkan: den börsnoterade refrängsångaren” (Sweden Music, 1983)
Dela med dig av dina tankar